Vad ska man göra när ens "vänner", som säger att dom vill finnas där och allt det där, inte är där när man behöver dom...??

Det låter ju bra allt det där om att dom alltid kommer finnas där vad som än händer, men för alla svek som jag upplevt kommer det inte vara annat än tomma ord..

Klaga aldrig någonsin på att jag inte vill släppa in er i mitt liv, inte säger hur det verkligen är, hur jag verkligen mår om ni inte tänker finnas där! Det är just därför jag bara svarar att "allt är bra, jag mår bra" när någon frågar.

Om jag mådde dåligt och behövde prata eller bara en kram och tystnad, skulle du kunna ge mig det då?

Skulle du gå ut mitt i natten bara för att träffa mig, hålla om mig, utan att säga något?

Skulle du det? Det tror inte jag.

Jag vill ju tro på det och jag önskar att det var så, att det var sant, att ni menade det,, men då är det bara på era villkor.

Ni kommer alltid* finnas där, men då på era villkor bara,, då är det som att ni menar att jag bara får må dåligt när NI har tid.

Ge mig inga mera tomma löften.

Fråga inte hur jag mår om du egentligen inte bryr dig.

Trösta mig inte och säg att allt kommer att ordna sig om du inte tror på det själv.

Säg inte att du förstår om du inte gör det.

Lek inte psykolog med mig och säg att allt blir bättre, om du inte har en aning.

Påstå inte att du vet hur det känns, när du inte varit där.

Over and out.

Jag vill vrida tillbaka tiden en bit.

Jag funderar på att gå tillbaka och hämta mitt leende.

Jag ska plocka upp varje bit av mitt krossade hjärta och försöka pussla ihop det, bit för bit, och se om det fortfarande ser ut som ett hjärta när jag är klar.

Jag lever i nuet, tar dagen som den kommer.

Mitt leende som du ser är inte på riktigt.

Mitt bröst är ihåligt.

Jag är helt tom, vad ska jag fylla mitt liv med?

Klockan tickar, min tid rinner ut. Jag känner en välbekant smärta i bröstet..

Var finns du nu med din hjälpande hand?

Med ditt varma leende, som fick mig att se det ljusa i livet?

Var finns du med dina fina ord om kärlek och ljusa dagar?

Var finns du nu med dina löften om en lycklig tid, en framtid?

Jag hittar dig inte, du kanske inte finns där.

Jag vet inte vem jag letar efter.

Jag vet inte vem jag ska vända mig till.

Jag vet inte vart jag ska gå.

Jag vet inte vart jag ska börja.

Jag vet inte vad jag säga.

Jag vet inte varför jag fortsätter.

Jag vet inte hur jag orkar.

Jag vet inget för jag hittar ingen förklaring, ingen anledning och inga svar.

Jag vill inte känna efter. Jag vill inte bryta up, inte släppa in. Jag vill inte känna som jag gjorde då. Jag har ju tagit mig upp, jag vill inte ramla ner igen. Jag vet vad som antagligen kommer att hända när jag rivit muren jag byggt upp, när jag släpper in det jag stängde ute för flera år sen.

Jag vet så väl, och ändå lyssnar inte folk på det jag säger för det är viktigt.

När någon leker psykolog med mig och ska verka så duktig blir jag bara upprörd och inte sugen alls på att dela med mig. Vill jag att ni ska veta, eller bara slutar bry mig, så berättar jag! Fatta någon jävla gång att ni kan inte hjälpa mig, eller finnas där för mig genom att tvinga er på!

Blir så trött för det är så mycket ni inte vet men ändå kan ni sitta och påstå att ni känner mig, berätta hur jag är, vad jag tycker om eller inte tycker om.. vilka jag tycker det och det om, och så vidare. Men bara för att ni vet en del så tror ni att ni kan säga att ni är bättre, ge mig massa löften som ändå alltid kommer att vara tomma ord för mig och mena på att ni skulle aldrig göra si eller så, ni skulle alltid finnas där vad som än händer,, men vart är alla dom löftena nu?

Jag kommer aldrig tro på när någon yttrar sig så till mig, för det går inte att säga så.. Det låter ju bra men det är bara bullshit.. 

Jag är orkeslös denna natt jag sitter uppe sömnlös, som så många andra nätter, och funderat över något jag inte riktigt hittar. Det är för långt in i mitt inre för att jag ska hitta det.

Sömnen är för långt borta, den vill inte hitta hit till mig..

Jag är flickan som sömnen glömde bort, som blivit bortglömd så många nätter att snart vet jag inte vart jag står, vart jag är eller om jag ens är vaken längre.

Det klart att jag vet men jag vet ändå inte..

Sorglösa dagar är en dröm det vet alla men att tycka att livet suger mer än man tycker att det är bra, det är väl inte så det ska vara..? Men jag antar att det är så det blir när man lägger energi på fel saker..

Jag vill kunna säga att jag mår bra, att allt är bra, och i djupet av mitt hjärta känna att jag menar det,. Men jag borde inte sitta här och säga att jag mår så dåligt, att livet suger och få folk att tro att det har hänt något, att dom kan hjälpa mig, att jag behöver någon att prata med, att jag behöver hjälp,, när det finns folk som har det så mycket värre än mig, som kämpar för sina liv för att överleva dagen,, visst, så kände jag också en gång, men det var väl bara så det kändes just då, för det blir bättre, man tar sig upp igen, man hittar ut, man kanske inte kan må riktigt bra igen, men allafall bättre. Och man fortsätter kämpa för det som betyder något för en, man kämpar för sina vänner och sin familj.

Over and out.

Möblerat om i rummet idag, blev ganska bra faktiskt.

Nu sitter jag och en vän här och chillar vid datorn och funderar på att ta något att äta till ett glas o'boy.

Hur dåligt mår man på en skala när man har ångest och panik och grejer utan att hitta så mycket som en liknelse till anledning varför..?

Psyket hittar ingen anledning till smärtan och ångesten, och inte heller någon ro..

Jag vill inte..!

Jag orkar inte..!

                                               The Hard Truth

Mitt ansikte, och flera andra ställen på kroppen kommer för alltid vara ett bevis på att det är något fel... Att det finns något som inte borde vara som det var då, som det är nu.. Att det finns människor som skadar och förstör, även om de inte ristar eller skär..

Finns det någon som kan förstå utan att döma?

Finns det någon som kan lyssna utan att piska?

Finns det någon som kan finnas där utan att trycka ner?

Finns det någon som kan se utan att agera?

Finns det någon som kan höra sanningen utan att håna?

Finns det någon som kan trösta utan att säga ett ord?

Finns det någon som kan göra allt det?

Finns det någon som kan höra skriken i mitt inre?

Finns det någon som kan se tårarna som väter mina kinder i mörkret?

Finns det någon som kan känna smärtan jag känner varje dag?

Finns det någon där, alls?

Bilder bjuder jag på idag.

Nej, nu får det bli kvällis med o'boy och macka snart, så kanske jag blir på lite bättre humör.

Sömnen kommer väl dock inte hämta mig än på rätt länge, som för övrigt inte är något ovanligt, tyvärr..

Men men, det löser sig.

Over and out.

Man vet att man kämpar när precis allt går emot en..

När man tänker på sitt liv och inser att inget har varit värt..

När man ser alla sina ärr och ångrar att det inte gick snett, att det inte gick för långt..

När man hör alla orden som ekar i huvudet och inser att de kanske hade rätt..

När man ser alla sms, mail, och meningar av ord som var tomma och vassa..

Orden kommer att skava på insidan av öronen tills dagen jag dör, de skrivna kommer att skava innanför ögonen minst lika länge och alla dessa jävla ord kommer att skava sönder i mitt huvud ännu längre, i en evighet..

Dom kommer att märka att det skadade, när det är försent..

Ni som tycker att jag är falsk, att jag sprider rykten,, vad är då ni?

Det går inte att hålla på att klaga på andra när man själv är likadan eller kanske värre.. Men alla gör vi så, alla klagar och hackar på andra så fort dom får chansen..

Sätta andra i skiten för att rädda sitt eget skinn från skållning..

Det är sorgligt och patetiskt när man tänker på det, och det finns en anledning till att jag inte gillar folk, varför jag hatar människor, inte litar på dom och inte låter folk komma nära inpå mitt liv,, men jag ger dom patetiska, äckliga små parasiterna en chans att visa mig att jag har fel och då finns det ju några som betyder något för mig, som har en speciell plats inne i tomheten i mitt bröst där mitt hjärta ska vara.... Det är nog en rund glasbubbla där inne som ni finns i, ni som betyder..

Jag sover dåligt,, men vad beror det på..? För många tankar som snurrar runt där inne i huvudet? Så kan det mycket väl vara..

Kan man sova så dåligt att det slutar med att man inte vet om man är vaken eller sover? Vad är verkligt vad är dröm?

"Det är de starkaste som blir hårdast prövade"

Ni kommer aldrig förstå mina handlingar eftersom ni inte vet vad jag har gått igenom och vad jag går igenom nu..

Jag letar efter en tillflyktsort, ett ställe där jag slipper allt för ett tag och bara kan få vara.. en ensam stuga ute i skogen, en grotta i ett berg, bara någonstans att ta vägen när jag inte orkar mer..

När det enda jag egentligen vill göra är att lägga mig ner och dö, men jag ska inte göra det. Jag kan inte göra så mot dom som behöver mig..

Jag låter inte dom, som vill mig illa, få det nöjet att vinna över mig. Jag är starkare än dom psykiskt och mentalt och det vet jag så därför slutar inte min resa här,, jag kommer ha en lång och hemsk resa framför mig nu, men jag klarar det, med eller UTAN hjälp från någon!

En berg- och dalbana det är vad det här är...

I BELIVE THAT EVERYTHING HAPPENS FOR A REASON

Over and out

Jag kan inte sova.. Jag tänker väl för mycket..

Allt känns så konstigt, långt bort på något sätt. Jag vet inte vad det är, kan inte sätta ord på känslorna eller tankarna.. Känner mig kluven och vilse..

När någon frågar hur det är, vad ska jag säga då.. Det är ingen idé att ljuga för någon som ser direkt att något är fel, men hur ska jag kunna förklara vad som är fel, vad jag tänker och funderar på när jag inte riktigt vet det själv, när det snuddar vid alla minnen och tankar jag haft, när det blir en enda dimma..

När jag letar i mitt huvud efter en förklaring som låter rimlig, hittar jag aldrig något som skulle ge dem något att gå på för att förstå, för att finnas där..

När jag skriver det här är jag egentligen långt borta, inne i mitt huvud och söker, söker efter svar rimliga nog att kunna tro på..

Jag vet att de som bryr sig och betyder kommer att finnas där för mig, och hjälpa mig att få fram svar, så gott de kan.

Jag vore inget utan de människor som gör allt de kan för att jag ska må bra, de gör att allt kämpande plötsligt är värt något.

En vän förlåter dig när du gjort något fel

En vän hjälper dig upp på fötter igen om du har fallit

En vän kommer alltid att finnas där och trösta dig

En vän finns där om du behöver prata eller bara någon som håller om dig i tystnad

En vän accepterar dig precis som DU är, bra och dåliga sidor, för ingen är ju perfekt.

Ja, listan kan bli fruktansvärt lång på vad en vän skulle göra för dig, offra för dig.

Mina vänner i mitt hjärta för alltid<3

Over and out

Nu är det ett tag sen jag skrev och jag har fått klagomål, så nu är det dags att uppdatera den här. 

                                           RAWR!!!!!!!  

Hänt sen sist:

Var i Karlstad med pappa, syster och två av hennes tre barn. Vi var på skopunkten och där köpte jag tre par skor; ett par röda ballerinaskor med en liten kilklack, och två par vita högklackade skor - jättefina!

SKOLAVSLUTNING hände där någonstans också!

Var på fest med några kompisar också, vi var på Statt, där det förövrigt var massa studenter, fulla som as och skrek och härjade..!

Var i Torsby över midsommarockså, inte så jävla kul.. Men det var ändå trevligt, jag fick ju träffa min otroligt underbara kusin!

Jag har förlorat en vän också, på grund av att folk i den här stan tror så mycket på vad alla andra säger och då får man ingen chans att förklara hur det egentligen var.. Men jaja det finns fler nycklar i världen.

Min helg var ganska trevlig och händelserik också.

Fredag 1/7: Var med en kompis och vi var ute lite, härjade lite och skratta så vi nästan dog! Sen fick vi för oss att testa att halsa i oss en varsin "rom och cola" och se vad som hände, så vi gick in på The Pub och köpte en varsin sen gick vi ut och härjade lite mer.

Lördag 2/7: En chilldag helt igenom. kom hem vid halv tolv (på förmiddagen) typ.

Tänkte dra ut och dricka lite, öltält och grejer ute på stan, men jag kände inte för det och gick till sängs relativt tidigt, eller nej, egentligen inte..

Söndag 3/7: Fest ute hos en kompis, på landet. Det var mycket folk, bra musik och jag hade jättetrevligt. Tål att göras om.

Måndag 4/7: Jag var hemma typ halv fyra i morse,, från den där festen. Somnade typ fyra, halv fem eller nåt. Vaknade en gång när klockan var tio över sju, för då kollade jag på klockan. Somnade om och sov till nästan elva. Gick upp, åt frukost och sen bar det iväg mot Örebro. Nu blir det visst ganska sent innan jag går och lägger mig, igen.. inte så jävla rockigt...

Over and out..