Ja nu var det ett tag sen.. För det har ju varit rätt bra ett tag nu faktiskt.....

Men ja, det är väl med det, som det alltid har varit.. när det är bra så skiter sig det mesta bara..! 

Idag regnar det jättemycket så det kanske var lagom att det var idag "han" skulle komma och sänka mig...

Det enda jag kan tänka på just nu är hur jag ska få allt det onda och jobbiga att försvinna... 

Klumpen i magen och tyngden på mina axlar är "hans" -(ångestens) förstjänst.. är "han" inte fantastisk? 

-Kom igen nu, inga dumheter..!

-Du vill inte vara där du hamnar om du gör något!!

Eller det kanske jag vill..? Jag kanske inte bryr mig mer..? Vem orkar hålla på med sånt.. ?

-Vem har beställt en mental och känslomässig shutdown?

Det var väl jag det.... 

Men hur gör man när man vill starta upp igen då..? Tänk om jag vill känna sen? Tänk om jag vill funka?

-Tyvärr, det funkar inte så. Det går inte. Haha det är försent för det nu... Det borde du ha tänkt på innan du krasha din jävla idiot!!

Ojoj.. nu har jag att göra.. Kämpa en massa igen..

Men det känns allafall lugnare nu efter alla ord som flödat ut ur mitt huvud och skrivits ner på denna sida..

Men jag känner hur det skaver i magen, ångesten bor där..

Något litet och branden tar sig.. Hela jag kommer att brinna ner en vacker dag om det inte ska gå att göra något åt det här..

För jag får ju inte öppna dörrar åt "honom" så "han" inte börjar elda där inne till att börja med..

Men det kommer komma en dag när jag slutar bry mig om det där.. när jag bara skiter i allt och öppnar så många dörrar att det inte kommer att finnas något kvar där inne... det vore trevligt.. Ingen som ifrågasätter när det inte finns något alls att fråga om..

Tomheten låter just nu som ett väldigt trevligt ställe! Jag borde resa dit.. och stanna där!!!!!!!!

Jag orkar inte känna på det här sättet; att jag vill stänga ner och sluta existera inuti.. men samtidigt kunna starta upp alla känslor och få det att bo i harmoni, i någon slags samexistens allafall, i mitt söndertrasade inre..

Det går liksom inte med både och, jag måste välja..

Det är svårt..!

Ja, så är det med det..

Jag känner mig fångad..

Jag är fånge i mitt eget liv.. i min egen hjärna.. alla dessa tankar som äter upp mig inifrån för att inte tala om alla dessa känslor som man ska handskas med (som jag nämnt förut är inte det helt enkelt)..

Men jag har stängt in dom så länge nu att det känns så väldigt främmande på något sätt.. Vad det än är, så är det inte mitt.. Dom är inte mina..!? Och det känns så konstigt att jag på något sätt kan känna så och samtidigt 'känna'..? Det går inte riktigt ihop för mig, men det är som mycket annat i mitt liv.. en enda röra som gör sig påmind men samtidigt inte vill ge sig till känna..!

Inte helt okej.. Det går inte att ha det såhär..

JAG GÅR SÖNDER..! 

Jag känner mig trasig, men muren jag har rubbas inte för något.. Det finns inget som bara kan skövla fram och riva den. Jag är säker här inne i min borg..
Ingen kommer åt mig här.. ingen kan se hur jag mår och vad jag känner om jag inte väljer att visa det, för vid det här laget nu vet jag hur man gör.. Ingen kan se.. Ingen vet.. Om inte jag vill det..!

Jag är en främling i mitt liv och i mitt huvud.. Jag vet inte riktigt vad som är och vad som inte är.. Och hur ska jag kunna förklara det för någon utan att verka helt knäpp i huvudet..? Fast.. det är jag ju faktiskt.. I'm beyond wierd..

Hur hamnade jag här..? Hur tog jag mig hit..?

"If you could take a selfie of your soul, would you find it attractive enough to post?"

Jag har funderat många gånger på att låsa upp mitt inre och släppa ut mina demoner men jag är orolig för att när jag gör det så dör det som finns där inne för att det mörka och demoniska är det enda som håller allt vid liv.. får det att finnas och kännas. För även om det ofta känns väldigt mörkt och tomt och hela jag bär tunga kedjor, så känns det och jag är vid liv.. Jag har kämpat emot, kämpat för och bara kämpat när det inte fanns något kvar..

Men nu då.. luckras allt upp nu.. försvinner jag med det då?

Orden försvinner.. men något annat tar över, något starkt och väldigt kraftfullt.. det är som en naturkraft som härjar i mitt inre.. Vad är det..? Vad vill det mig..?! Kan det inte bara lämna mig ifred!?? Jag vill inte..! Det känns.. och jag vet inte om jag vill.. Jag kan inte ens beskriva den här kraften med några ord, det är helt vansinnigt! Det river och sliter.. Jag mår illa.. Jag vill bara gråta.. Jag vill släppa ut det! Klösa ut det! Skära ut det! Slita ut det!
jag vill hålla det i min hand och se på det.. om det är vackert.. Ge det till ågon som kan berätta vad den ser och vad det betyder..

Det känns så vasst men samtidigt mjukt..

Kall och varm..

Känns som jag ska dö......

Nemen vilken skräll att jag inte kan sova..! Passar bra eftersom jag ska upp halv sex...

Idag var jag till Samhalls kontor och lämnade tillbaka arbetskläderna.
Efter det följde pappa med mig ner till stan för jag skulle till smycka och köpa en berlock.. så nu är det bara en berlock och två armband som jag ska unna mig.. någon gång.

Ser fram emot helgen som jag planerar att spendera i Torsby med min underbara kusin och våra kamrater. Det ska bli förfest och sen på något roligt evenemang i herrgårdsparken är det tänkt, så det blir nog kanon!
Saknar er..!

Och en annan sak jag ser fram emot är Torsbymârten som är om 17 dagar.

Det är mitt i natten och här sitter jag klarvaken och skriver och lyssnar på musik..
Så himla olikt mig och så.. inte!

Taskigt att mina vänner somnar ifrån mig när jag är rastlös och tråkar sönder.. väldigt okamratligt..!

Bläh!
Men det kunde ju förstås ha varit värre en natt som denna med en överaktiv hjärna, som kastar fram en massa tankar som jag på något sätt ska försöka få ordning på men det går ju bevisligen sådär alltså..

Castle på tvn och Katy Perry - E.T i lurarna.. fin kombo haha

Mååsteeee soovaaaaaa.. nepp funkade inte.

Nu lägger jag ner det här för ikväll för det blir inte något vettigt skrivet ändå.

Over and out.

Det är stjärnklart ikväll.. det tycker jag om, det är vackert och rogivande på något sätt.. och att se månens klara ljus.. Det enda som behövs då är en ödslig landsväg utan gatljus.. Finns inget bättre än det <3 (kanske med trevligt sällskap då)

Fick hjälp av min syster idag att färga håret brunt (och det blev faktiskt det) och jag blev väldigt nöjd!

Sjukanmälde mig och stannade hemma idag.. låg på soffan halva dagen.. fyfan min hjärna är slut, jag är slut.. att må så som jag gör nu och har gjort sen en tid tillbaka.. det är påfrestande som fan!

Alla dessa känslor som river inom mig, som ett oväder sliter i träden, som en brand som härjar fritt i skogen..  känslor som inte går att styra.. som inte kan kontrolleras.. jag önskar att jag kunde stänga av dom.. kasta bort dom.. JAG VILL INTE HA DOM!! Jag önskar att jag slapp att känna något, för det blir ibland alldeles för intensivt och det dödar mig.. sakta.. Önskar det fanns en knapp att trycka på, en tablett att ta för att döva ovädret av känslor som sliter mig itu..

Mitt bröst är fyllt av något tungt och dunkandet känns nästan ända upp i huvudet.. det är så obekvämt..! Magen har en stor knut.. och tillsammans bildar dom förmodligen min absolut trognaste följeslagare här i livet.. Ångesten.. en fantastisk kamrat som aldrig lämnar mig ifred och jag kan se hur "han" skrattar åt mig när jag våndas i detta obehag.. innan han skickar sitt största vapen mot mig, det enda jag inte kan försvara mig mot, trycka ifrån mig: Mörkret..! Det klibbiga mörkret - som tjära som når ut i varje millimeter av mitt inre.. tomheten och gråten har han med sig.. Vad annat ska jag göra än att bara välkomna dessa in i mitt medvetande och förpesta hela mitt väsen..? Vad annat kan jag göra..?

Och där i mörkret sitter han, med sitt nöjda flin, med armarna i kors och tittar nöjt på hur mitt inre bara dör.. som på beställning ekar hans illvilliga, raspiga skratt mot de kala väggar där min själ och min värme brukade ha sin boning..

Men än är han inte här! Han är inte för långt borta för det skulle han inte tåla.... men han är inte här än och det är just det jag måste fokusera på så länge det går, innan det är försent.. men som tur är lättar även mörkret till slut och jag kan se och känna värmen igen.. Min själ är en skör varelse som inte klarar av den kampen men snart så.. då kanske jag kommer ha ett vapen som biter även på det otäcka Mörkret som skövlar allt vad lycka är..

Snart kan jag ta dig din jävel!! Och då får vi se vem som skrattar..!

Tur att jag har underbara vänner som finns där när livet raserar allt runt mig och spottar på mig när jag ligger... Dom vet vad jag pratar om för dom har själva varit där eller förstår allafall vad jag går igenom.. Ger mig sitt stöd och av sin dyrbara tid <3

Så därför vill jag avsluta detta inlägg med att säga tack till er! Jag är glad att jag har er och jag vet att ni finns där <3 

Jag kommer alltid vara tacksam och stå i skuld.. Jag finns alltid här för er! <3

Over and out..

Jahapp men det var ju ingen skräll att det har gått drygt ett år sen jag senast skrev något på det här stället...!

Vet inte ens vad jag ska börja med att skriva.. det är ju löjligt!

Men något är sig likt, går ut och in ur denna slöja av ångest, ensamhet och tomhet.. jag som trodde att jag skulle ha ordnat upp det vid det här laget.. eller ja, det trodde jag väl inte men jag fortsatte åtminstona att försöka lura mig själv att det var så det skulle bli.. att det skulle ordna sig..

Men jag är inte den som är den! Det har faktiskt hänt en hel del och jag har gjort framsteg som jag faktiskt kan vara stolt över!

Har en ny kurator (ännu en) som jag ska sätta på prov och se om hon kan hjälpa mig att hitta balans i mitt liv och verktyg så jag kan jobba vidare med mig själv.

Har inte skrivit på så länge som sagt så detta kommer nog bli rörigt till en början, tills jag kommer in i det igen vill säga.. 

Men det har inte varit så lätt på den resa som jag har gjort de senaste åren här nu.. mycket smärta.. mycket ångest.. och jag tror väl inte att jag någon gång kommer att komma ifrån det, men det kan väl alltid bli bättre, i guess.

Har grinat en hel del.. men de var väl välbehövligt skulle jag tro.. man kan väl inte stänga in allt hur länge som helst..

Men jag har såklart skrattat väldigt mycket och varit glad också!

Nej tankarna står still nu fast att jag vet att jag har mer saker jag som jag skulle behöva skriva för att få ur mig.. 

Jag har spenderat många trevliga helger uppe i Torsby med min kusin och ett gäng nya människor som jag talar varmt om när jag kallar dom mina vänner, vi har haft jävligt roligt men det har även varit stunder som känns tyngre och jobbigare och det är en så märklig känsla eftersom vi inte har varit en del i varandras liv så länge och vi har redan(!) upplevt en hel massa..! Men det är väl även prövningarna som gör bandet till varandra starkare kanske, jag vet inte.

Dt är så roligt för även min mamma märker att jag mår bra och är glad där.

Men just nu är det lite spänt läge känns det som så vi får se hur det går framöver. 

Underbara människor <3

Ja.. ehm.. Jag har ett eget ställe som jag kallar mitt hem och jag känner mig trygg, har dessutom min absolut bästa vän, Fille, bara ett stenkast bort. Samt en av mina äldsta barndomsvänner som har flyttat tillbaka till stan och bor i närheten och vi har byggt upp kontakten igen efter många års "frånvaro". Så det händer att bra saker i mitt liv med!

Jag har haft en sommaranställning på Samhall i sommar, jag gör sista veckan nu.. ska bli rätt skönt när det är över för jag är helt slut i hjärnan och jag orkar inte mer.. min "mätare" är låg - som Fille skulle säga <3

Och om 3 veckor är det Torsbymarten och dit ska väl jag då givetvis för det är ju tradition!

Ska ju upp till min kusin (framförallt) denna helgen också för hon fyller år!

Jag är ganska stolt över mig själv att jag har blivit så duktig på att åka och hälsa på oftare!

...

Som jag redan har nämt kommer detta inlägg bli ganska rörigt och hoppigt.. men det är ju visserligen så min hjärna funkar så det är väl inte direkt någon nyhet. Men det är väldigt rörigt och skört just nu, mitt mående och mitt liv.. och det är då stormen nalkas - när jag har garden nere.. Jag har kämpat så länge nu.. så väldigt länge.. men ibland måste det gamla rivas ner för att man ska kunna bygga upp, och bygga starkare nästa gång.. inget ska rå på mig!

Jag är rätt emotionellt störd, eller ganska störd överhuvud taget.. så jag gör saker annorlunda och funkar inte som alla andra.. det blir ofta fel och jag vet inte alltid hur jag ska ställa allt till rätta igen.. 

Jag har många gånger funderat på tanken att inte vara mig själv, vara något annat, när jag träffar folk så att det inte blir så himla intensivt med allt.. jag hanterar inte människor och känslor så bra som jag borde med tanke på att jag är en "känslig" människa.. alltså att jag känner av energi.. dock lyssnar jag inte på min instinkt eller huvud/kropp heller för den delen...

Men nu ska jag nog avrunda det här så det inte blir en hel bok bara för det..!

Over and out.

Hej hallå!

Tänkte passa på att skriva några rader nu när jag ändå är hemma en stund.

Har inte hänt mycket i mitt liv sen sist jag skrev men däremot i vänner och familjs liv har det hänt en del trista saker.. 

Börjar praktik till veckan så vi får väl se hur det känns..

Mja nej men då är det slut på fantasin redan då... skriver en annan dag.

Ciao!

Jahapp nu sitter jag här igen och ska försöka komponera ihop något som liknar ett blogginlägg.. *suck*

Undrar varför det blir så svårt när man väl sitter här och ska skriva..? Man liksom tappar alla ord och bokstäverna vill bara fly så det slutar med.. ingenting.. Man har ju en del bra man kan skriva men så fort man väl sitter framför datan och lägger fingrarna mot tangenterna så är det borta..

En del som hänt den jag skrev sist, i november..(!)

Jul och all stress som kommer med den, nyår och en begravning.. Det är ju inte så skoj..

Det var en fin begravning. Man behöver varandra när det är tufft..

Ja och nu börjar orden tryta.. *suck*

Undrar hur länge till jag ska gå runt i zombiemode..? 

Fortfarande arbetslös... tjoho....

Aja ska försöka bli bättre på att uppdatera bloggen (men alla vet ju hur det blir med det)..

Over and out.

Hej alla där ute i höstmörkret! Nu var det ju länge sen som jag bloggade.. men så är det när man varken har någon ork eller lust att skriva eller ens har något roligt att skriva om. Brukar väl aldrig ha något roligt att skriva om ändå men..

Första november idag och det är grått och trist ute..

Världen är döende nu och kommer att vara i dvala i flera långa månader något som jag också skulle vilja eftersom jag inte lever på vintern riktigt..

Ännu en gång har jag villat bort mig i mig själv och verkligeheten.. Är fullkomligt vilse och ensam i mitt eget huvud med min egen jävla mardröm, vad är detta!? Ska det behöva vara såhär?? Ska man behöva må så här?? 

Ovissheten gör mig galen. Det river i mitt inre och vill komma ut men vad händer då? Det skulle inte vara vackert..

Gropen jag grävde åt mig själv.. Geväret jag sköt mig själv i benet med.. Nu sitter jag i allafall här, och bara väntar... Jag vill ha det på mitt sätt och på så vis sköt jag mig i benet.. 

Vad är det för fel på mig..? Det är inte ens kul... Jag vill inte ha det såhär!! Orkar inte!!!

Att det ska vara så jävla svårt..!!

Nu sitter jag här i gropen som jag grävde, och bara väntar.. letar efter en väg upp men jag grävde fina raka väggar i den här jävla gropen..! Den är så djup att det inte är mycket av himlen jag kan se.. träden runt om gör gropen ännu mer dunkel, rent utav mörk.. Det känns som att gropen blir djupare och öppningen mindre och mindre..

Vem kan hitta mig här nere? Ljudet färdas inte uppåt om jag skulle ropa, det slukas av gropens raka fast samtidigt så skrövliga väggar.. Jag sitter där så länge i mörkret, eftersom ljusets strålar inte når till mig, att jag vet inte ens om jag är ensam längre.. Jag hör någon eller något som viskar och mumlar.. Jag ser inte så mycket men jag känner mig omkring, gropen är inte så stor, och det är ju naturligt vis ingen där, jag är alldeles ensam.. Man vänjer sig vid mörkret och vid ensamheten också, men viskningarna kommer kanske för alltid att kännas obehagliga...

En dag.. en annan dag, då ska jag ta mig upp igen, jag ska hitta en väg upp - en väg att må bra, jag ska kämpa.. En dag..

Over and out.