Vad ska man göra när ens "vänner", som säger att dom vill finnas där och allt det där, inte är där när man behöver dom...??

Det låter ju bra allt det där om att dom alltid kommer finnas där vad som än händer, men för alla svek som jag upplevt kommer det inte vara annat än tomma ord..

Klaga aldrig någonsin på att jag inte vill släppa in er i mitt liv, inte säger hur det verkligen är, hur jag verkligen mår om ni inte tänker finnas där! Det är just därför jag bara svarar att "allt är bra, jag mår bra" när någon frågar.

Om jag mådde dåligt och behövde prata eller bara en kram och tystnad, skulle du kunna ge mig det då?

Skulle du gå ut mitt i natten bara för att träffa mig, hålla om mig, utan att säga något?

Skulle du det? Det tror inte jag.

Jag vill ju tro på det och jag önskar att det var så, att det var sant, att ni menade det,, men då är det bara på era villkor.

Ni kommer alltid* finnas där, men då på era villkor bara,, då är det som att ni menar att jag bara får må dåligt när NI har tid.

Ge mig inga mera tomma löften.

Fråga inte hur jag mår om du egentligen inte bryr dig.

Trösta mig inte och säg att allt kommer att ordna sig om du inte tror på det själv.

Säg inte att du förstår om du inte gör det.

Lek inte psykolog med mig och säg att allt blir bättre, om du inte har en aning.

Påstå inte att du vet hur det känns, när du inte varit där.

Over and out.