Jag vill vrida tillbaka tiden en bit.

Jag funderar på att gå tillbaka och hämta mitt leende.

Jag ska plocka upp varje bit av mitt krossade hjärta och försöka pussla ihop det, bit för bit, och se om det fortfarande ser ut som ett hjärta när jag är klar.

Jag lever i nuet, tar dagen som den kommer.

Mitt leende som du ser är inte på riktigt.

Mitt bröst är ihåligt.

Jag är helt tom, vad ska jag fylla mitt liv med?

Klockan tickar, min tid rinner ut. Jag känner en välbekant smärta i bröstet..

Var finns du nu med din hjälpande hand?

Med ditt varma leende, som fick mig att se det ljusa i livet?

Var finns du med dina fina ord om kärlek och ljusa dagar?

Var finns du nu med dina löften om en lycklig tid, en framtid?

Jag hittar dig inte, du kanske inte finns där.

Jag vet inte vem jag letar efter.

Jag vet inte vem jag ska vända mig till.

Jag vet inte vart jag ska gå.

Jag vet inte vart jag ska börja.

Jag vet inte vad jag säga.

Jag vet inte varför jag fortsätter.

Jag vet inte hur jag orkar.

Jag vet inget för jag hittar ingen förklaring, ingen anledning och inga svar.

Jag vill inte känna efter. Jag vill inte bryta up, inte släppa in. Jag vill inte känna som jag gjorde då. Jag har ju tagit mig upp, jag vill inte ramla ner igen. Jag vet vad som antagligen kommer att hända när jag rivit muren jag byggt upp, när jag släpper in det jag stängde ute för flera år sen.

Jag vet så väl, och ändå lyssnar inte folk på det jag säger för det är viktigt.

När någon leker psykolog med mig och ska verka så duktig blir jag bara upprörd och inte sugen alls på att dela med mig. Vill jag att ni ska veta, eller bara slutar bry mig, så berättar jag! Fatta någon jävla gång att ni kan inte hjälpa mig, eller finnas där för mig genom att tvinga er på!

Blir så trött för det är så mycket ni inte vet men ändå kan ni sitta och påstå att ni känner mig, berätta hur jag är, vad jag tycker om eller inte tycker om.. vilka jag tycker det och det om, och så vidare. Men bara för att ni vet en del så tror ni att ni kan säga att ni är bättre, ge mig massa löften som ändå alltid kommer att vara tomma ord för mig och mena på att ni skulle aldrig göra si eller så, ni skulle alltid finnas där vad som än händer,, men vart är alla dom löftena nu?

Jag kommer aldrig tro på när någon yttrar sig så till mig, för det går inte att säga så.. Det låter ju bra men det är bara bullshit.. 

Jag är orkeslös denna natt jag sitter uppe sömnlös, som så många andra nätter, och funderat över något jag inte riktigt hittar. Det är för långt in i mitt inre för att jag ska hitta det.

Sömnen är för långt borta, den vill inte hitta hit till mig..

Jag är flickan som sömnen glömde bort, som blivit bortglömd så många nätter att snart vet jag inte vart jag står, vart jag är eller om jag ens är vaken längre.

Det klart att jag vet men jag vet ändå inte..

Sorglösa dagar är en dröm det vet alla men att tycka att livet suger mer än man tycker att det är bra, det är väl inte så det ska vara..? Men jag antar att det är så det blir när man lägger energi på fel saker..

Jag vill kunna säga att jag mår bra, att allt är bra, och i djupet av mitt hjärta känna att jag menar det,. Men jag borde inte sitta här och säga att jag mår så dåligt, att livet suger och få folk att tro att det har hänt något, att dom kan hjälpa mig, att jag behöver någon att prata med, att jag behöver hjälp,, när det finns folk som har det så mycket värre än mig, som kämpar för sina liv för att överleva dagen,, visst, så kände jag också en gång, men det var väl bara så det kändes just då, för det blir bättre, man tar sig upp igen, man hittar ut, man kanske inte kan må riktigt bra igen, men allafall bättre. Och man fortsätter kämpa för det som betyder något för en, man kämpar för sina vänner och sin familj.

Over and out.

Möblerat om i rummet idag, blev ganska bra faktiskt.

Nu sitter jag och en vän här och chillar vid datorn och funderar på att ta något att äta till ett glas o'boy.

Hur dåligt mår man på en skala när man har ångest och panik och grejer utan att hitta så mycket som en liknelse till anledning varför..?

Psyket hittar ingen anledning till smärtan och ångesten, och inte heller någon ro..

Jag vill inte..!

Jag orkar inte..!

                                               The Hard Truth

Mitt ansikte, och flera andra ställen på kroppen kommer för alltid vara ett bevis på att det är något fel... Att det finns något som inte borde vara som det var då, som det är nu.. Att det finns människor som skadar och förstör, även om de inte ristar eller skär..

Finns det någon som kan förstå utan att döma?

Finns det någon som kan lyssna utan att piska?

Finns det någon som kan finnas där utan att trycka ner?

Finns det någon som kan se utan att agera?

Finns det någon som kan höra sanningen utan att håna?

Finns det någon som kan trösta utan att säga ett ord?

Finns det någon som kan göra allt det?

Finns det någon som kan höra skriken i mitt inre?

Finns det någon som kan se tårarna som väter mina kinder i mörkret?

Finns det någon som kan känna smärtan jag känner varje dag?

Finns det någon där, alls?

Bilder bjuder jag på idag.

Nej, nu får det bli kvällis med o'boy och macka snart, så kanske jag blir på lite bättre humör.

Sömnen kommer väl dock inte hämta mig än på rätt länge, som för övrigt inte är något ovanligt, tyvärr..

Men men, det löser sig.

Over and out.