Jag känner mig fångad..

Jag är fånge i mitt eget liv.. i min egen hjärna.. alla dessa tankar som äter upp mig inifrån för att inte tala om alla dessa känslor som man ska handskas med (som jag nämnt förut är inte det helt enkelt)..

Men jag har stängt in dom så länge nu att det känns så väldigt främmande på något sätt.. Vad det än är, så är det inte mitt.. Dom är inte mina..!? Och det känns så konstigt att jag på något sätt kan känna så och samtidigt 'känna'..? Det går inte riktigt ihop för mig, men det är som mycket annat i mitt liv.. en enda röra som gör sig påmind men samtidigt inte vill ge sig till känna..!

Inte helt okej.. Det går inte att ha det såhär..

JAG GÅR SÖNDER..! 

Jag känner mig trasig, men muren jag har rubbas inte för något.. Det finns inget som bara kan skövla fram och riva den. Jag är säker här inne i min borg..
Ingen kommer åt mig här.. ingen kan se hur jag mår och vad jag känner om jag inte väljer att visa det, för vid det här laget nu vet jag hur man gör.. Ingen kan se.. Ingen vet.. Om inte jag vill det..!

Jag är en främling i mitt liv och i mitt huvud.. Jag vet inte riktigt vad som är och vad som inte är.. Och hur ska jag kunna förklara det för någon utan att verka helt knäpp i huvudet..? Fast.. det är jag ju faktiskt.. I'm beyond wierd..

Hur hamnade jag här..? Hur tog jag mig hit..?

"If you could take a selfie of your soul, would you find it attractive enough to post?"

Jag har funderat många gånger på att låsa upp mitt inre och släppa ut mina demoner men jag är orolig för att när jag gör det så dör det som finns där inne för att det mörka och demoniska är det enda som håller allt vid liv.. får det att finnas och kännas. För även om det ofta känns väldigt mörkt och tomt och hela jag bär tunga kedjor, så känns det och jag är vid liv.. Jag har kämpat emot, kämpat för och bara kämpat när det inte fanns något kvar..

Men nu då.. luckras allt upp nu.. försvinner jag med det då?

Orden försvinner.. men något annat tar över, något starkt och väldigt kraftfullt.. det är som en naturkraft som härjar i mitt inre.. Vad är det..? Vad vill det mig..?! Kan det inte bara lämna mig ifred!?? Jag vill inte..! Det känns.. och jag vet inte om jag vill.. Jag kan inte ens beskriva den här kraften med några ord, det är helt vansinnigt! Det river och sliter.. Jag mår illa.. Jag vill bara gråta.. Jag vill släppa ut det! Klösa ut det! Skära ut det! Slita ut det!
jag vill hålla det i min hand och se på det.. om det är vackert.. Ge det till ågon som kan berätta vad den ser och vad det betyder..

Det känns så vasst men samtidigt mjukt..

Kall och varm..

Känns som jag ska dö......

Nemen vilken skräll att jag inte kan sova..! Passar bra eftersom jag ska upp halv sex...

Idag var jag till Samhalls kontor och lämnade tillbaka arbetskläderna.
Efter det följde pappa med mig ner till stan för jag skulle till smycka och köpa en berlock.. så nu är det bara en berlock och två armband som jag ska unna mig.. någon gång.

Ser fram emot helgen som jag planerar att spendera i Torsby med min underbara kusin och våra kamrater. Det ska bli förfest och sen på något roligt evenemang i herrgårdsparken är det tänkt, så det blir nog kanon!
Saknar er..!

Och en annan sak jag ser fram emot är Torsbymârten som är om 17 dagar.

Det är mitt i natten och här sitter jag klarvaken och skriver och lyssnar på musik..
Så himla olikt mig och så.. inte!

Taskigt att mina vänner somnar ifrån mig när jag är rastlös och tråkar sönder.. väldigt okamratligt..!

Bläh!
Men det kunde ju förstås ha varit värre en natt som denna med en överaktiv hjärna, som kastar fram en massa tankar som jag på något sätt ska försöka få ordning på men det går ju bevisligen sådär alltså..

Castle på tvn och Katy Perry - E.T i lurarna.. fin kombo haha

Mååsteeee soovaaaaaa.. nepp funkade inte.

Nu lägger jag ner det här för ikväll för det blir inte något vettigt skrivet ändå.

Over and out.

Det är stjärnklart ikväll.. det tycker jag om, det är vackert och rogivande på något sätt.. och att se månens klara ljus.. Det enda som behövs då är en ödslig landsväg utan gatljus.. Finns inget bättre än det <3 (kanske med trevligt sällskap då)

Fick hjälp av min syster idag att färga håret brunt (och det blev faktiskt det) och jag blev väldigt nöjd!

Sjukanmälde mig och stannade hemma idag.. låg på soffan halva dagen.. fyfan min hjärna är slut, jag är slut.. att må så som jag gör nu och har gjort sen en tid tillbaka.. det är påfrestande som fan!

Alla dessa känslor som river inom mig, som ett oväder sliter i träden, som en brand som härjar fritt i skogen..  känslor som inte går att styra.. som inte kan kontrolleras.. jag önskar att jag kunde stänga av dom.. kasta bort dom.. JAG VILL INTE HA DOM!! Jag önskar att jag slapp att känna något, för det blir ibland alldeles för intensivt och det dödar mig.. sakta.. Önskar det fanns en knapp att trycka på, en tablett att ta för att döva ovädret av känslor som sliter mig itu..

Mitt bröst är fyllt av något tungt och dunkandet känns nästan ända upp i huvudet.. det är så obekvämt..! Magen har en stor knut.. och tillsammans bildar dom förmodligen min absolut trognaste följeslagare här i livet.. Ångesten.. en fantastisk kamrat som aldrig lämnar mig ifred och jag kan se hur "han" skrattar åt mig när jag våndas i detta obehag.. innan han skickar sitt största vapen mot mig, det enda jag inte kan försvara mig mot, trycka ifrån mig: Mörkret..! Det klibbiga mörkret - som tjära som når ut i varje millimeter av mitt inre.. tomheten och gråten har han med sig.. Vad annat ska jag göra än att bara välkomna dessa in i mitt medvetande och förpesta hela mitt väsen..? Vad annat kan jag göra..?

Och där i mörkret sitter han, med sitt nöjda flin, med armarna i kors och tittar nöjt på hur mitt inre bara dör.. som på beställning ekar hans illvilliga, raspiga skratt mot de kala väggar där min själ och min värme brukade ha sin boning..

Men än är han inte här! Han är inte för långt borta för det skulle han inte tåla.... men han är inte här än och det är just det jag måste fokusera på så länge det går, innan det är försent.. men som tur är lättar även mörkret till slut och jag kan se och känna värmen igen.. Min själ är en skör varelse som inte klarar av den kampen men snart så.. då kanske jag kommer ha ett vapen som biter även på det otäcka Mörkret som skövlar allt vad lycka är..

Snart kan jag ta dig din jävel!! Och då får vi se vem som skrattar..!

Tur att jag har underbara vänner som finns där när livet raserar allt runt mig och spottar på mig när jag ligger... Dom vet vad jag pratar om för dom har själva varit där eller förstår allafall vad jag går igenom.. Ger mig sitt stöd och av sin dyrbara tid <3

Så därför vill jag avsluta detta inlägg med att säga tack till er! Jag är glad att jag har er och jag vet att ni finns där <3 

Jag kommer alltid vara tacksam och stå i skuld.. Jag finns alltid här för er! <3

Over and out..

Jahapp men det var ju ingen skräll att det har gått drygt ett år sen jag senast skrev något på det här stället...!

Vet inte ens vad jag ska börja med att skriva.. det är ju löjligt!

Men något är sig likt, går ut och in ur denna slöja av ångest, ensamhet och tomhet.. jag som trodde att jag skulle ha ordnat upp det vid det här laget.. eller ja, det trodde jag väl inte men jag fortsatte åtminstona att försöka lura mig själv att det var så det skulle bli.. att det skulle ordna sig..

Men jag är inte den som är den! Det har faktiskt hänt en hel del och jag har gjort framsteg som jag faktiskt kan vara stolt över!

Har en ny kurator (ännu en) som jag ska sätta på prov och se om hon kan hjälpa mig att hitta balans i mitt liv och verktyg så jag kan jobba vidare med mig själv.

Har inte skrivit på så länge som sagt så detta kommer nog bli rörigt till en början, tills jag kommer in i det igen vill säga.. 

Men det har inte varit så lätt på den resa som jag har gjort de senaste åren här nu.. mycket smärta.. mycket ångest.. och jag tror väl inte att jag någon gång kommer att komma ifrån det, men det kan väl alltid bli bättre, i guess.

Har grinat en hel del.. men de var väl välbehövligt skulle jag tro.. man kan väl inte stänga in allt hur länge som helst..

Men jag har såklart skrattat väldigt mycket och varit glad också!

Nej tankarna står still nu fast att jag vet att jag har mer saker jag som jag skulle behöva skriva för att få ur mig.. 

Jag har spenderat många trevliga helger uppe i Torsby med min kusin och ett gäng nya människor som jag talar varmt om när jag kallar dom mina vänner, vi har haft jävligt roligt men det har även varit stunder som känns tyngre och jobbigare och det är en så märklig känsla eftersom vi inte har varit en del i varandras liv så länge och vi har redan(!) upplevt en hel massa..! Men det är väl även prövningarna som gör bandet till varandra starkare kanske, jag vet inte.

Dt är så roligt för även min mamma märker att jag mår bra och är glad där.

Men just nu är det lite spänt läge känns det som så vi får se hur det går framöver. 

Underbara människor <3

Ja.. ehm.. Jag har ett eget ställe som jag kallar mitt hem och jag känner mig trygg, har dessutom min absolut bästa vän, Fille, bara ett stenkast bort. Samt en av mina äldsta barndomsvänner som har flyttat tillbaka till stan och bor i närheten och vi har byggt upp kontakten igen efter många års "frånvaro". Så det händer att bra saker i mitt liv med!

Jag har haft en sommaranställning på Samhall i sommar, jag gör sista veckan nu.. ska bli rätt skönt när det är över för jag är helt slut i hjärnan och jag orkar inte mer.. min "mätare" är låg - som Fille skulle säga <3

Och om 3 veckor är det Torsbymarten och dit ska väl jag då givetvis för det är ju tradition!

Ska ju upp till min kusin (framförallt) denna helgen också för hon fyller år!

Jag är ganska stolt över mig själv att jag har blivit så duktig på att åka och hälsa på oftare!

...

Som jag redan har nämt kommer detta inlägg bli ganska rörigt och hoppigt.. men det är ju visserligen så min hjärna funkar så det är väl inte direkt någon nyhet. Men det är väldigt rörigt och skört just nu, mitt mående och mitt liv.. och det är då stormen nalkas - när jag har garden nere.. Jag har kämpat så länge nu.. så väldigt länge.. men ibland måste det gamla rivas ner för att man ska kunna bygga upp, och bygga starkare nästa gång.. inget ska rå på mig!

Jag är rätt emotionellt störd, eller ganska störd överhuvud taget.. så jag gör saker annorlunda och funkar inte som alla andra.. det blir ofta fel och jag vet inte alltid hur jag ska ställa allt till rätta igen.. 

Jag har många gånger funderat på tanken att inte vara mig själv, vara något annat, när jag träffar folk så att det inte blir så himla intensivt med allt.. jag hanterar inte människor och känslor så bra som jag borde med tanke på att jag är en "känslig" människa.. alltså att jag känner av energi.. dock lyssnar jag inte på min instinkt eller huvud/kropp heller för den delen...

Men nu ska jag nog avrunda det här så det inte blir en hel bok bara för det..!

Over and out.