Det är stjärnklart ikväll.. det tycker jag om, det är vackert och rogivande på något sätt.. och att se månens klara ljus.. Det enda som behövs då är en ödslig landsväg utan gatljus.. Finns inget bättre än det <3 (kanske med trevligt sällskap då)

Fick hjälp av min syster idag att färga håret brunt (och det blev faktiskt det) och jag blev väldigt nöjd!

Sjukanmälde mig och stannade hemma idag.. låg på soffan halva dagen.. fyfan min hjärna är slut, jag är slut.. att må så som jag gör nu och har gjort sen en tid tillbaka.. det är påfrestande som fan!

Alla dessa känslor som river inom mig, som ett oväder sliter i träden, som en brand som härjar fritt i skogen..  känslor som inte går att styra.. som inte kan kontrolleras.. jag önskar att jag kunde stänga av dom.. kasta bort dom.. JAG VILL INTE HA DOM!! Jag önskar att jag slapp att känna något, för det blir ibland alldeles för intensivt och det dödar mig.. sakta.. Önskar det fanns en knapp att trycka på, en tablett att ta för att döva ovädret av känslor som sliter mig itu..

Mitt bröst är fyllt av något tungt och dunkandet känns nästan ända upp i huvudet.. det är så obekvämt..! Magen har en stor knut.. och tillsammans bildar dom förmodligen min absolut trognaste följeslagare här i livet.. Ångesten.. en fantastisk kamrat som aldrig lämnar mig ifred och jag kan se hur "han" skrattar åt mig när jag våndas i detta obehag.. innan han skickar sitt största vapen mot mig, det enda jag inte kan försvara mig mot, trycka ifrån mig: Mörkret..! Det klibbiga mörkret - som tjära som når ut i varje millimeter av mitt inre.. tomheten och gråten har han med sig.. Vad annat ska jag göra än att bara välkomna dessa in i mitt medvetande och förpesta hela mitt väsen..? Vad annat kan jag göra..?

Och där i mörkret sitter han, med sitt nöjda flin, med armarna i kors och tittar nöjt på hur mitt inre bara dör.. som på beställning ekar hans illvilliga, raspiga skratt mot de kala väggar där min själ och min värme brukade ha sin boning..

Men än är han inte här! Han är inte för långt borta för det skulle han inte tåla.... men han är inte här än och det är just det jag måste fokusera på så länge det går, innan det är försent.. men som tur är lättar även mörkret till slut och jag kan se och känna värmen igen.. Min själ är en skör varelse som inte klarar av den kampen men snart så.. då kanske jag kommer ha ett vapen som biter även på det otäcka Mörkret som skövlar allt vad lycka är..

Snart kan jag ta dig din jävel!! Och då får vi se vem som skrattar..!

Tur att jag har underbara vänner som finns där när livet raserar allt runt mig och spottar på mig när jag ligger... Dom vet vad jag pratar om för dom har själva varit där eller förstår allafall vad jag går igenom.. Ger mig sitt stöd och av sin dyrbara tid <3

Så därför vill jag avsluta detta inlägg med att säga tack till er! Jag är glad att jag har er och jag vet att ni finns där <3 

Jag kommer alltid vara tacksam och stå i skuld.. Jag finns alltid här för er! <3

Over and out..