Vart är man på väg när man förlorar sig själv? Allt vad man trodde att man var? Och om jag inte är den jag trodde att jag var,, varför skulle då någon annan vara som jag tror att den är?

Så många frågor.. Men vem kan ge mig alla svaren jag söker, behöver?

Jag har gjort så många misstag att jag inte ens kan räkna dom, men det finns alltid vissa som känns värre än andra..

Men det kommer kanske en dag då jag kan förlåta mig själv, för det måste jag för att kunna gå vidare.. Andra kan jag redan förlåta, utan problem, utan villkor och utan skyldigheter.

När man inte längre ser ett värde i själva livet, vad är värt..? När jag väl mår bättre igen, om jag gör, vart ska jag ta vägen då? Vad ska jag göra med mitt liv? Mina dagar är kanske redan räknade, jag kanske bara måste känna lite mera glädje, lite lycka, innan det tar slut? Livet är kort, livet är skört, men mitt liv har alltid känts väldigt långt, för långt, och gjort av diamant.. Det kommer kanske en dag då jag kan säga att jag är lycklig, men jag vet vad som kommer att vänta på mig då, Döden.. Så jag har egentligen två val: 1. Vara deprimerad och önska att mitt liv tog slut, varje dag. Eller 2. Att jag tar mig upp igen, blir lycklig och får en sista dans,, med Döden. Låter trevligt va? 

Jag har spenderat så många timmar, dagar, veckor, månader och år,, hos kurator efter kurator, skolsystrar, b.u.p men har inte riktigt kommit någon vidare stans..

Det är så mycket som behöver göras, och jag tänker prata om allt, dom ska veta hela mitt liv utantill,, hjälpa mig få ordning på mitt liv.

Jag vet inte vad det beror mest på: byten av skola? otålighet? tillit? eller att det helt enkelt var så att när jag hade pratat med dom, pratat ut, och tyckte att jag mådde bättre om ens lite, så tyckte jag att det räckte? Men jag tror att det även spelar in väldigt mycket i att jag aldrig har grävt så mycket i mitt liv och i mitt förflutna att jag hittade alla tecken då, nu har jag gjort det och jag har insett att det inte funkar. Jag har alltid varit en sån person att jag inte gärna pratar om mina egna problem men är en mycket god lyssnare,, men jag måste lära mig det andra också, annars är jag fast i en ond cirkel med alla mina problem plus alla andras. Det kan bli lite mycket att hantera ibland men jag finns gärna för vänner och familj och dom som skulle behöva mig, bara jag först tar itu med några av alla mina egna, lagrade, problem.

Går hos kurator just nu och har vart där på fredagar och nu nalkas ännu en. Har inte varit där så mycket än men vi har kommit en liten bit på väg allafall.

Min lärare, som var så orolig, ringde till soc.. Hon där, ringde upp mig och ställde massa frågor om hur jag mådde, jag tänkte inte ljuga så jag sa som det var: Jag mår dåligt. Hon frågade på en skala från ett till tio där tio är värst, jag svarade 12. Hon frågade om jag har skärt mig, svaret var och är: Ja. Hon frågade om jag har haft självmordstankar, jag skrattade till lite och sa som det var även där: "Det är vad jag har levt på nästan hela livet"

Hela livet har jag bara kämpat och inte fått så värst mycket igen,, jag har mått riktigt dåligt av och till och jag vill inte direkt påstå att det är många gånger jag har menat att det är bra, när jag har sagt det. Det var alltid mest för mina vänner, min familj jag ljög om att jag mådde bra, inget var fel. Ljög för dom flesta om hur jag mådde för jag ville skydda dom, ville inte att dom skulle få ännu mer att beskymra sig över än dom redan hade. Men kuratorn pratade jag med.. Men det kom även en dag för dom andra också, där jag sa att det är bra nu. 

Jaja, hon från soc ringde psykiatrin och jag har fått en tid hos en doktor där, nästa vecka.. 

Just nu är det så många tankar som snurrar att jag blir nästan yr..

Alla dessa vänner man har, alla som säger att dom kommer finnas där för mig om och när jag behöver dom,, men var är dom nu? är det så att dom lämnar mig att klara mig själv nu?

Om jag blev knivhuggen och låg blödande på gatan, är det då dessa vänner som kommer vända mig ryggen och gå? Kommer det då vara en främling som räddar mitt ynkliga liv?

Tack för att du står vid min sida och för att du visar mig ljuset.. 

Du<3

Over and out

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja nu var det ett tag sen.. För det har ju varit rätt bra ett tag nu faktiskt..... Men ja, det är väl med det, som det alltid har varit.. när det är bra så skiter sig det mesta bara..!    Idag regnar det jättemycket så det kanske var lagom att ...

Jag känner mig fångad..   Jag är fånge i mitt eget liv.. i min egen hjärna.. alla dessa tankar som äter upp mig inifrån för att inte tala om alla dessa känslor som man ska handskas med (som jag nämnt förut är inte det helt enkelt).. Men jag har...

Nemen vilken skräll att jag inte kan sova..! Passar bra eftersom jag ska upp halv sex... Idag var jag till Samhalls kontor och lämnade tillbaka arbetskläderna. Efter det följde pappa med mig ner till stan för jag skulle till smycka och köpa en be...

Det är stjärnklart ikväll.. det tycker jag om, det är vackert och rogivande på något sätt.. och att se månens klara ljus.. Det enda som behövs då är en ödslig landsväg utan gatljus.. Finns inget bättre än det <3 (kanske med trevligt sällskap då) ...

Jahapp men det var ju ingen skräll att det har gått drygt ett år sen jag senast skrev något på det här stället...! Vet inte ens vad jag ska börja med att skriva.. det är ju löjligt! Men något är sig likt, går ut och in ur denna slöja av ångest, e...